Ska alla med?
plikten kallade och i mitt senaste inlägg kunde ni endast läsa det kloka citatet från
den goda mannen som mördades på min födelsedag, 26 år innan jag föddes.
det mänskliga intellektet är vår grundläggande resurs.
John F Kennedy, 20 feb 1961
Eller är det bara dem som kan köpa sin lycka som får vara en del av denna konstruerade värld?
Och är det dessa människor som ska berätta för de andra att alla har samma chans att skapa sin lycka?
Istället för att lägga ansvaret och subventionspengarna på skolorna för att säkerställa att alla elever får en öppen dörr till kunskap, så väljer Sydow att stänga den för dem som allra mest behöver den.
Det är ingen hemlighet att barn har olika socioekonomisk bakgrund, det är ingen hemlighet att barn vars föräldrar har akademisk bakgrund oftare också utbildar sig på högskola.
Men det är heller ingen hemlighet att alla familjer inte är lika lyckligt lottade.
Det är långt från alla familjer där frågar man "Vad ska du utbilda dig till?".
Det finns barn som växer upp i familjer utan tidigare har en utbildning och att bryta trenden för dessa barn är redan komplicerat och stöttan från familjen är vissa fall välvillig, men otillräcklig.
Jag vill påminna Henrik von Sydow om att välbärgade barn och ungdomar har klarat av sin utbildning innan moderaterna vann valet 2006.
Läxläsning borde förläggas i skolorna och vara tillgängliga för alla barn, rika som fattiga, svarta som vita, flickor som pojkar. Barn ska inte behöva vara offer för vilken familj dem har fötts in i.
Och samhället ska inte utöva en strukturell ojämlikhet mot de familjer som i förväg inte har rätt förutsättningar.
Jämlikhetsanden
det mänskliga intellektet är vår grundläggande resurs.
John F Kennedy, 20 feb 1961
Bli avbruten i det perfekta livet
Jag fyller år idag.
Min bättre (bästa) halva har gjort american brunch med färskpressad juice till frukost.
På min tallrik stod en liten silvrig presentförpackning och inuti skådar jag de vackraste örhänge jag kunnat föreställa mig.
På väg till skolan tänker jag på örhängena och hur lycklig jag är.
Går över skeppsbron och formulerar ett kärlekssms i mitt huvud.
Ska precis ta upp telefonen och börja skriva när jag ser en haltande man i röda byltor,
han böjer sig ner och jag tänker att han letar flaskor.
Men istället tar han upp en gammal smutsig matbit.
Han för den snabbt mot munnen och sväljer direkt.
Jag går förbi, men stannar, tittar i min plånbok. 12 kronor.
Går ikapp hans haltande steg, ropar ursäkta, och lägger mina kronor i hans kalla smutsiga hand.
"Thank you"
Han är en ung vit man, 40 år gammal. Max. Hans engelska dialekt vittnar om att han kan vara dansk.
Redan när jag stannade för att räkna mina kronor kände
jag mig iaktagen av två män lite längre bort.
När jag lämnat mannen och mina sista mynt känner jag mig igen iaktagen.
Jag känner blickarna som dem ger mig.
Duktig-blickarna.
"Nu känner hon sig säkert bra, hon har gjort något gott."
Men jag känner mig inte duktig, jag känner mig inte som en bättre människa.
Det enda jag känner är en hopplöshet, en sorg.
Mina fingrar darrar och små tårar formar sig över min kind.
Mötet med mannen gick så fort
Men vad som var fort överstökat för mig är fortfarande mannens verklighet.
Mitt perfekta liv fortsätter och men han är kvar där ute just nu.
What's wrong with the world mama?
Vad gör det för skillnad att vi inte benämner vår omgivning efter hudfärg längre när vi ändå gör skillnad på människa och människa?
att veta mest i gott och ont
"Åååh, vad roligt hjärtat. Grattis, själv har ju jag och dumdum varit tillsammans i 7 år, så, ja, där har ni ju lite att komma efter alltså. Vi känner inga andra som varit tillsammans så länge som oss.
Mmmm. Men det fixar ni ju säkert, om ni är lika tighta som oss förstås. Ni får hoppas att ni klarar av att hålla ihop. Grattis igen förresten. "
"Grattis! Men ni gjorde väl slut en gång också?"
"Roligt för er, snart kommer krisen! ;-)"
"Har haft sån hemsk huvudvärk i två hela dagar nu, tycker lite synd om mig själv. :("
"Drick vatten, de är därför, medicin är trams."
"Panodil funkar för mig i alla fall"
"Men den attityden kommer din lever se ut som en slapp aubergine om 20 år. Your choice"
"Migrän är så mycket värre än huvudvärk, i alla fall om man har så kraftig som jag. Men min migräntyp är så ovanlig, så det är nästan bara jag har som den. Men man kan säkert må dåligt av vanlig huvudvärk eller migrän också."
"Hur ska jag orka vara gravid i 12 veckor till? Känner mig hur stor som helst och fötterna ser ut som elefantfötter och VÄRKER!!"
eller vad man säger :-) Kram!"'
På rikare breddgrader
Man vet att man är i en av landets rikaste byar när det är helt okej att köra i körfältet avsett för bilister från motsatt håll.
Audi A5 vs Golf.
Jag har aldrig varit en chickenrace-brud, hur konstigt det än verkar.
Så..
Gissa vem som snabbt fick flytta sig ut sitt eget körfält.
:-)
En god morgon
08.24
Sitter på bussen.
Delar luft med 80 människors parfym, deodorant & morgonandedräkt.
EN GOD MORGON
Söt bebis börjar storböla.
Plötsligt sprider sig en dålig stämning i bussen.
Hallelujah
Föreläsning.
Gillar ämnet.
Gillar föreläsaren.
Gillar föreläsningen.
Vill resa mig upp.
Vill utbrista ett
HALLELUJAH, praiiiiise the lord.
Men jag är rädd för att det kan uppfattas som avvikande beteende.
att sätta ner foten
Mina små tår, nymålade för övrigt, smyger in i datorrummet.
Det är lite kyligt så jag smyger hukande.
Han anar inget, helt ovetande.
Försiktigt böjer jag mig över honom, snusar lite i det yviga morgonhåret. En lätt smekning över den stubbiga hakan.
Pussar snällt på örat och viskar:
"Idag kommer du inte undan...".
Trötta ögon möter mig och munnen formulerar ett förvirrat "Va?".
Jag väser, "Gardinerna ska upp idag, du har inget val".
Sedan trippar jag checkt ut ur rummet och förundras över hur lätt det var.
Att det bara räcker med ett litet hot.
Hade jag vetat det hade jag inte varit utan gardiner 100 dagar.
Konstruktionen av Isabella Löwengrip
Skönt för henne!
- 21 år gammal
- Svinrik
- Nästan lika rik bisarrsnygg pojkvän
- Förlovad sambo
- Gullig hund
- Har kläderna jag vill ha
- Entrepenör (ett av mina hatord)
- Duktig, driftig, självständig
- Personer som haft tandställning
- Personer som blivit mobbade i skolan
- Personer som haft acne
- Personer som blivit utsatta för sexuellt övergrepp på nattklupp
- Personer som är har skilda föräldrar
- Personer som utsatts för skadedjur
- Personer som separerat från tidigare pojkvän
- Personer som fått flådd mink kastad på sig
- Personer som utsatts för personangrepp
- Personer som varit på psykakuten
- Personer som är vänsterhänta
- Personer som ätit olika former av psykofarmaka
- Personer som blivit stalkade
- Personer som drabbats av hackerattack
- Personer som fått magsår på grund av stress
- Personer som haft problem med ätstörningar
- Personer som är lite överviktiga
- Personer som ej gått klart gymnasiet
- Personer som har ADHD
Jag får en känsla av självbelåtenhet över att vara den som alltid kan sneeka in sig i princis oavsett ämne.
dilemma
Något bekommer mig otroligt.
Jag har inte handlat diskmedel sen i juni.
Är det verkligen normalt?
Min haka i ditt golv
Ibland känner jag mig totalt blown away av händelser eller situationer.
Vad det är som blåser iväg mig kan variera väldigt mycket och någon röd tråd existerar inte. (eller?)
Ibland är det intressant. Ibland är det fånigt.
Just nu är det fånigt.
16.30 igår.
Hanna Widerstedt har avslöjat att hela hennes mediala karriär (eller bättre formulerat: misär) har varit ett konstprojekt. Hon har gestaltat en av sina karaktärer, Louis.
I mig, exploderade givetvis en chock när jag fick reda på det. 10 månader fejk! Helt fake!
Jag är fortfarande alldeles för upprymd för att skriva något väl igenomtänkt om det hela.
Min pojkvän suckar högt när jag för tredje gången berättar om konstnären som onanerade on air i Big Brothers.
Jag måste sluta.
Men jag kan inte. Minst en gång var tionde minut måste jag tänka på det.
Jag blev så upprymd av hela situationen att jag drömde om att jag körde runt Alexandra "Kissie" Nilsson i en Volvo 945 med utlöst airbag.
Det bryter uppenbarligen mot normen att bli såhär exalterad.
Se mig som en individ med avvikande beteende.
Och wacko fritidssysselsättning.
Tidigare tider
23.06
Inväntar att klockan ska bli 21.00 så jag kan gå och lägga mig och sova 9 timmar.
Av någon anledning känns det som att det inte kommer hända.
Men!
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Tuuuuur.
don't write in starlight 'cause the words may come out real
Men åååååååh.
Vad fint.
Din rottweiler har tagit med dig ut på promenad.
Så gulligt!
Society ~ hope you're not lonely without me
Du-du-dudu-duudu, Du-du-dudu-duudu.
Jag går i takt till pinne-på-stolpe-soundet i Bruce Springsteens låt nothing man.
Jag ler.
Ler så jag får ont i mungiporna. Bakom kindtänderna löper saliven kittlande. Det kan vara för att jag är trött också. Men det passar så bra in i sammanhanget, så de får löpa ostört.
Jag känner mig okontrollerat glad. Jag liknar min känsla med hur de funktionsnedsatta barnen, som jag arbetar med, reagerar vid glädje. Det bubblar i dem och så även i mig, och det bubblar över. Sådär otroligt kraftfullt. Som en explosion av lycka.
Barnens gurglande skratt är läkande för varje trasig själ.
Jag försöker stänga munnen och behärska mig. Men istället hoppar ett "K-rrrr"-ljud ut ur min halsgrop. Min bleka överläpp har fastnat på mina torkade framtänder.
Varför är jag så fantastiskt glad?
Jag har inget svar på den frågan.
Det ska inte vara lätt att vara knarkare, hörde jag en föreläsare säga, likadant är det med lycka.
Jag vet att det är fort övergående och att jag kommer fortsätta min klagosång över värdsliga saker inom kort.
Därför reflekterar jag inte.
Jag njuter av känslan. Så länge den vill vara.
När den tagit slut kan jag försiktigt låta min läpp täcka mina små tänder igen.
