Society ~ hope you're not lonely without me
Du-du-dudu-duudu, Du-du-dudu-duudu.
Jag går i takt till pinne-på-stolpe-soundet i Bruce Springsteens låt nothing man.
Jag ler.
Ler så jag får ont i mungiporna. Bakom kindtänderna löper saliven kittlande. Det kan vara för att jag är trött också. Men det passar så bra in i sammanhanget, så de får löpa ostört.
Jag känner mig okontrollerat glad. Jag liknar min känsla med hur de funktionsnedsatta barnen, som jag arbetar med, reagerar vid glädje. Det bubblar i dem och så även i mig, och det bubblar över. Sådär otroligt kraftfullt. Som en explosion av lycka.
Barnens gurglande skratt är läkande för varje trasig själ.
Jag försöker stänga munnen och behärska mig. Men istället hoppar ett "K-rrrr"-ljud ut ur min halsgrop. Min bleka överläpp har fastnat på mina torkade framtänder.
Varför är jag så fantastiskt glad?
Jag har inget svar på den frågan.
Det ska inte vara lätt att vara knarkare, hörde jag en föreläsare säga, likadant är det med lycka.
Jag vet att det är fort övergående och att jag kommer fortsätta min klagosång över värdsliga saker inom kort.
Därför reflekterar jag inte.
Jag njuter av känslan. Så länge den vill vara.
När den tagit slut kan jag försiktigt låta min läpp täcka mina små tänder igen.
